H.K.H. Prinsessan Sofias tal vid Skol­inspektionens inspirations­seminarium

I detta digitala rum sitter ni – en stor grupp viktiga vuxna som i olika roller och perspektiv arbetar för barn och ungas trygghet i skolmiljö och för möjligheten att vara sig själv.

Ert uppdrag är oerhört viktigt, och jag vill att ni har det i åtanke när vi nu transporterar oss ur detta rum, i tanke, för en stund.

Vi står på en mellanstadieskola. Anna går i 4:an och fick sin mobiltelefon för några månader sedan, hon känner sig stor och lite tuff. Det är inte alla i klassen som har en egen mobil men det har hon. Och de flesta av hennes kompisar faktiskt.

Annas föräldrar jobbar ganska mycket men hon känner sig inte ensam. Hon har många kompisar och en lillebror. Anna känner att hon vill mycket och lärarna brukar säga att det händer saker runt Anna. Anna är kul och lite impulsiv, det tycker kompisarna om.

Hon kommer in i klassrummet och är lite förväntansfull för idag ska de träna inför skolavslutningen och Anna gillar att sjunga. Hon blir lite modigare och sjunger ut mer när det är flera som sjunger samtidigt. Anna vill bli sångerska men också veterinär som sin moster.

Anna känner direkt när hon kommer in i klassrummet att något inte känns som vanligt. Det är blickar som bränner och några av hennes vänner tittar inte på henne alls. Hon får ont i magen och det känns jobbigt. Det är som att kroppen förstår innan hjärnan. För sen kommer tanken ungefär samtidigt som en av killarna säger ”hora”.

Anna och två av hennes bästa kompisar hade tagit bilder på varandra, de hade pushat varandra att ta av lite kläder och posera som de som de hade sett andra göra på nätet. Det hade känts lite jobbigt först men sen mest pirrigt och spännande. De hade fixat lite med färgerna på bilderna och haft ett filter som gjorde att ansiktet såg lite vuxet ut, med mörkare ögonbryn och rödare läppar.

Anna tyckte att bilderna blev väldigt bra och skickade en av bilderna till Jonathan som hon flirtat med i några veckor. De skriver mest på Snap. Anna förstod direkt att han har spridit bilden på henne. Det kändes som att hon blev förstenad. Skammen som sköljde över henne gjorde nästan att hon slutade andas. Anna vänder om och springer ut. Hon tittar på sin mobil och mycket riktigt så har hon fått skärmdumpar på sig själv med olika kommentarer. Anna vill bara dö.

Ett scenario som detta är tyvärr inte helt ovanligt idag. En ung människa som utvecklas och testar gränser, är nyfiken och lite nyckfull. Precis som det ska vara. Annas rätt till att vara den hon är.

Det som inte är korrekt är att skammen hamnar hos Anna men med kunskap kan man minska chanserna att detta sker. Om Jonathan hade vetat att det är brottsligt att sprida bilder, hade han gjort det då? Om de hade ett kontinuerligt trygghetsarbete kring livet på nätet i klassen, hade man kanske vågat samlas upp kring Anna och stötta henne?

Därför har vi utvecklat skolplattformen Lajka, som riktar sig till elever, pedagoger, elevhälsan, fritid, skolledning och föräldrar. Vår generalsekreterare Kim Waller kommer att berätta mer om den.

I detta material finns diskussionspunkter och information om vad som händer om man sprider bilder på andra. Men även samtalsmaterial som förebygger situationer som dessa. Hur vill vi i klassen vara mot varandra? Gäller samma sak i vår fysiska vardag som på nätet? Vad är en schysst kompis på nätet och varför är det så viktigt att visa sin närvaro om någon blir utsatt?

Vi kan också kika in hos Erik som redan i förskoleklass började halka efter i läsningen. Han har alltid tyckt om det strukturerade och förutbestämda. Att få räkna har Erik alltid gillat extra mycket. Alla har kallat honom smart för att han tidigt har kunna lösa mattetal. Nu börjar han tvivla. Erik kan till och med känna sig korkad ibland. Han har ont i magen innan skolan nu för tiden.

I sjuan får Erik sin diagnos – dyslexi. Då har han mycket frånvaro och han gillar mest att sitta hemma och koda eller gamea. Det har varit lite synd, för mamma och pappa kan bli väldigt arga på Erik för att han inte vill gå till skolan. Han kan förstå det men orkar inte kämpa mer. Skolan är inte för honom. Det är värst när mamma gråter, tycker Erik, då känner han sig ännu sämre.

Tänk om Erik hade fått hjälp tidigare. Sluppit känna sig dum och fel när han egentligen är en klok och duktig ung man. Han behöver bara hjälp och stöttning inom vissa områden. Erik är riktigt vass på matematik och har en förmåga att se på sin omgivning på ett spännande sätt, han verkar märka saker som ingen annan ser.

Med rätt stöd kan Erik få möjligheten att utvecklas i sin takt och vara den just han är.
”Det stora äventyret” är en av flera satsningar vi har kring att öka förståelse och respekt för dyslexi. Även detta kommer Kim att prata mer om lite senare.

På skolan kan viktiga vuxna göra enorm skillnad för barns och ungas trygghet, både i det förebyggande, främjande och det åtgärdande trygghetsarbetet.

Det är i det förebyggande samtalet vi har möjlighet att skapa tillit, i det främjande vi kan bidra med perspektiv och i det åtgärdande arbetet vi kan vara viktiga vuxna och agera i en situation där en elev upplever ett utanförskap.

Och det är just därför ert arbete med att ställa tydliga krav på skolverksamheter, utvärdera och följa upp är enormt viktigt och värdefullt.

Ni på Skolinspektionen arbetar för att alla barn och elever ska få en likvärdig utbildning av god kvalitet i en trygg miljö.

Prinsparets Stiftelse arbetar med en vision om att alla barn och unga ska ha möjlighet att vara sig själv. En bred och samtidigt självklar vision.

Jag upprepar vår vision: Alla barn och unga ska ha möjlighet att vara sig själv. I dag har inte alla barn och unga den möjligheten. Det finns barn och unga som upplever att de inte passar in och inte blir respekterade. Som upplever att det antingen finns ett rätt eller fel, och inget däremellan som faktiskt är okej.

På individnivå skapar det förstås en oerhörd stress och ohälsa att inte kunna vara sig själv.

På samhällsnivå blir konsekvensen ett samhälle där många människor inte finner sin plats och inte heller kan nå sin fulla potential. Vi är alla olika. Vi ser olika ut, vi fungerar olika och vi gillar olika saker. Vi behöver se på det här ur nya perspektiv med den kunskap vi har idag.

I stället för att leta rätt och fel behöver vi se till varje människas unika potential, och skapa förutsättningar för att var och en ser värdet av att vara sig själv. Jag är övertygad om att vi tillsammans kan göra den här förflyttningen och hitta de här nya perspektiven som inte är för övermäktiga. Vi behöver använda både hjärta och hjärna.

Vi behöver påminna varandra om det, både i det stora och i det lilla. På jobbet när vi planerar för stora satsningar men också i spontana möten och samtal med människor.

Barn och unga är vår framtid och det är därför viktigt att vi rustar dem och tar dem på allvar och gör allt vi kan för att ge dem bra förutsättningar i livet. Barn gör som vuxna gör, inte som vuxna säger.

Nu vill jag lämna över ordet till generalsekreterare Kim Waller som ska berätta mer om stiftelsens arbete.

Tack.