Det kungliga lösöret – statligt, stiftelseägt och privat

Lösöret på de kungliga slotten används av H.M. Konungen i hans roll som statschef och visas även för allmänheten. Föremålen har olika ägare men samverkar på slotten i en unikt sammanhållen kulturhistorisk helhet.

Mest statlig egendom

Omkring 80 procent av lösöret på de kungliga slotten ägs av staten och disponeras av Kungen inom ramen för den kungliga dispositionsrätten. Det statliga lösöret förvaltas av Kungl. Husgerådskammaren. Resterande lösöre tillhör ett antal lösörestiftelser och stiftelseliknande lösörefideikommiss eller är Kungens enskilda egendom. Till det statliga lösöret hör de äldsta föremålen i samlingarna, främst från 16-, 17- och 1800-talet. I lösörestiftelserna finns framför allt ärvda föremål från den Bernadotteska eran och kung Karl XIII (1748–1818) samt sådant som monarkerna själva förvärvat.

Varför lösörestiftelser?

Kung Oskar II (1829–1907) fattade beslut om den första lösörestiftelsen. Kung Oskar var yngre bror till kung Karl XV (1826–1872). En av anledningarna till stiftelsebildningen var det olyckliga faktum att Karl XV avled utan manlig arvinge, något som fick konsekvenser i en tid med manlig tronföljd. En helt naturlig följd blev att en betydande del av hans kvarlåtenskap tillföll hans enda levande bröstarvinge prinsessan Lovisa, som var gift med den danske kronprinsen Frederik (VIII). Genom giftermålet kom viktiga delar av hennes arv att lämna Sverige och fortsättningsvis gå i arv inom det danska kungahuset. Annat såldes på auktion. Vidare testamenterade Karl XV sin omfattande konstsamling av svenska och nordiska konstnärer samt en mycket stor samling konsthantverksföremål till Nationalmuseum/staten. Nationalmuseum var relativt nyöppnat vid kungens bortgång 1872. Livrustkammaren mottog kungens vapensamling som därmed också den kom i statlig ägo.

Karl XV lämnade det begränsade lösöre han ägde på lustslotten samt de möbler som var hans i de två stora våningarna på Kungl. Slottet till sin bror Oskar (II). Trots detta är det uppenbart att så pass mycket lösöre lämnade Kungliga slottet efter kungens bortgång, att det påverkade den nye kungens möjligheter att utföra sina ceremoniella och representativa plikter på ett fullgott och värdigt sätt. Det faktum att Karl XV inte hade en son som ärvde tronen och (som därmed hade kunnat fungera som garant för att ärvd egendom stannade i Sverige och till sittande statschefs disposition), tycks ha varit något av en väckarklocka för Oskar II men även för efterkommande monarker. Oskar II:s stiftelsebildning kom att följas av flera.

Ändamålet med stiftelsebildningarna var alltså att hålla samman egendom för sittande monarks räkning. När man tittar på innehållet i stiftelserna kan även andra drivkrafter skönjas, nämligen en önskan att hålla samman och tillgängliggöra släktminnen samt att spegla intressen och samlarområden som monarkerna och deras gemåler haft i livstiden. Exempel på det första är Rosendals slottsmuseum, Karl Johans sängkammare på kungl. Slottet (idag flyttat till Rosendal), Bernadottebiblioteket och släktporträtten i Bernadottegalleriet på Kungl. Slottet. Exempel på det senare är Gustaf V:s silversamling (visas i Festvåningen på Kungl. Slottet), kronprinsessan Margaretas konst eller Gustaf VI Adolfs bibliotek med inriktning på konst och arkeologi.

Vem betalar för vård och bevarande?

Anslagsmedel från staten finansierar omhändertagandet och vården av det statliga lösöret medan stiftelse- och fideikommissegendomen finansieras via avkastningen av stiftelsekapitalet för respektive stiftelse och fideikommiss. Vården av H.M. Konungens enskilda egendom betalas med privata medel.

Till toppen