H.K.H. Kronprinsessans tal vid digitalt symposium om Antarktis

(Det talade ordet gäller)

Mina damer och herrar,

Silvertärnan flyttar mellan Arktis och Antarktis för att häcka och övervintra. Ålen vandrar hela vägen från våra svenska kuster till Sargassohavet för att leka. Och när Kaliforniens skogar brinner, då glöder våra nordiska solnedgångar i rött.

Världen är så stor – och samtidigt så förunderligt liten. Allt hänger ihop i ett komplext och ömtåligt samspel. Ser vi bara till en enskild del, går vi miste om helheten.

På samma sätt är Antarktis inte bara en fascinerande värld i sig själv, denna sist utforskade kontinent med sin unika flora och fauna. Den är också en nyckel till att förstå resten av vår planet:

Här gjordes upptäckten av ozonhålet.

Här har man funnit cyanobakterier som överlevt i extrema förhållanden, och som kan hjälpa oss att hitta liv på andra planeter.

Och här letar forskare nu efter världens äldsta is för att kunna förbättra framtida klimatprognoser.

Sedan 1984 är Sverige anslutet till Antarktisfördraget och konventionen om bevarande av marina levande tillgångar. Men vår vetenskapliga tradition kring Antarktisforskning går längre tillbaka än så.

Hösten 1901 lämnade skeppet Antarctic Göteborgs hamn under ledning av Otto Nordenskjöld. Expeditionen kom att bli den första svenska Antarktisexpeditionen och betraktas som en av de största framgångarna för svensk polarforskning.

Nordenskjöld och hans medresenärer upptäckte och kartlade platser som Antarctic sound, döpt efter skeppet. Men också Cape Disappointment och Cape Longing. Namnen kanske säger något om utmaningarna i att utforska denna extrema kontinent...

När läget såg som mörkast ut fick Nordenskjölds expedition avgörande hjälp från Argentina.

Än idag präglas Antarktis av samarbete för forskning och fred. Inte minst genom CCAMLR där Sverige genom Jakob Granit nu tar plats som ordförande.

Vi har stora utmaningar framför oss. I vattnen runt Antarktis finns enorma mängder av bland annat krill, lanternfiskar och bläckfiskar. De är i sin tur föda för jordens i särklass största koncentration av marina däggdjur och havsfåglar. Det är effektiva ekosystem – men också sköra; känsliga för störningar av klimatförändringar, överfiske och föroreningar.

Antarktis är beroende av oss – och vi av Antarktis. Framtiden för de här arterna rör oss alla.

Själv har jag ännu inte haft förmånen att resa till Antarktis – däremot har jag besökt Arktis och flera polarforskningsstationer. Och varje gång jag gjort det, har jag fyllts av stolthet; stolthet över Sveriges engagemang, och över våra insatser på polarforskningsområdet såhär långt.

Som ett land med en gedigen forskningstradition, och utan egna ekonomiska intressen i exempelvis fiske i det här området, har vi ett starkt förtroendekapital att arbeta med.

I och med ordförandeskapet i kommissionen får Sverige nu en viktig möjlighet att bidra till en god balans mellan bevarande och hållbart nyttjande av Antarktis resurser; Inte minst inom hållbart fiske, en fråga som jag själv är särskilt engagerad i, och där jag vet att samarbete kan göra verklig skillnad.

Den möjligheten hoppas jag att vi ska ta väl vara på – inte bara för Antarktis skull utan för hela vår planet.

Jag kommer att följa det fortsatta arbetet med stort intresse – med början i dagens symposium.

Tack, och stort lycka till!

Till toppen